En ständig debatt är organdonation, en tämligen viktig debatt som det verkar finnas många åsikter om. Vissa är helt emot det, andra kan tänka sig donera vissa organ och så finns det de som är beredda att donera allt om det går. Vad jag inte kan förstå är hur man kan vara emot det? Man kan genom sin egen död/bortgång bidra till att rädda andra, efter sin död har man ändå ingen som helst nytta av sina organ.
Jag kan respektera religiösa aspekter på det hela men finner inga argument mot det inom de största religionerna så som Kristendomen, Islam, Buddhismen och Judendomen. Däremot vet jag att tex Jehovas vittnen är emot både att ge och ta då de har en annan syn på "blodet".
För alla övriga då? Utan att blanda in religionen varför är man emot att donera sina organ efter sin död? Jag hör få argument mer än att det känns konstigt, att det är heligt trots att man kanske inte ens är religiös? Om jag kan rädda livet på någon genom att donera mina organ är det en självklarhet. Är min kropp död får folk göra vad de vill med den, donation, forskning etc om den gör någonsom helst nytta så var så goda.
Menar även ur en religiös syn på det hela så borde det vara en självklarhet? De flesta religioner tror på själen/karman/annan osynlig kraft och inte något som har med den fysiska kroppen att göra. Och kan man då hjälpa andra behövande (som de flesta religioner förespråkar) så vad är problemet?
Donera organ = rädda liv!
Satt och lekte lite med hitta.se och deras satelitnavigering, jag gjorde en sökning på huset vi kommer flytta till inom en snar framtid och fick upp en hyffsat bra bil av det, uppifrån dock.
Vinnare är Linda Rosing, citat som heter duga:
Såg igår en dokumentär om en ung tjej som växt upp i en kristen familj uppåt landet. Hon valde vid tämligen ung ålder (runt 20) att gå i kloster för hennes övertygelse var såpass stark. Och hon valde inte vilket kloster som helst utan ett Karmelitkloster som ligger i Fortuna mellan Glumslöv och Rydebäck i SKåne. 
